o
Alltså jag är så frustrerad just nu.
Har haft den här känslan i typ 6 månader att jag bara vill komma bort.
Och nej inte på det deprimerade sättet att allt suger här, tvärtom älskar mina vännerfamilj etc, men vill uppleva nytt. Jag känner mig redo att sluta gymnasiet även fast jag bara gått tre dagar.
Jävligt svår känsla att beskriva. Det har inget att göra med mitt gymnasium, är övertygad att jag skulle känna så här vart jag än var (dock har jag lite moodswings när det gäller globbe vi kan ta det någon annan gång.).
Blir så avundsjuk på min storasyster, hon har slutat gymnasiet.Hon kan göra VAD HON VILL.
Hon kan börja på fotoskola i New York, hon kan bli volontär i Nicaragua, hon kan plugga datateknik i gästrikland, hon kan tågluffa genom sydostadien, hon kan gå med i en cirkus, hon kan gå på matlagningskurs i florens eller kämpa med att betala hyran i london och så vidare och så vidare och så vidare.
Nyckelordet här är HON KAN! Stockholm känns så instängt och jag blir galen på mig själv som känner såhär för jag är så jävla bortskämd och priviligerad, och min syster likaså då inte alla har dessa möjligheter efter de gått ut gymnasiet.Alla har inte ens möjlighet att gå gymnasiet, att ens börja skolan.
Lyssna på Leo Razzaks sommarprat, och han hade ju just inte de förutsättningar vi har och ändå klarade han sig. Inte bara klarade sig, det låter som om någon annan bestämde hans öde år honom.
Han kämpade hårt och blev asframgångsrik, hanterad motgångar jag inte ens vet om jag skulle överleva..Och det är just det, jag har ju möjligheterna inte alla har så jag känner ett ansvar att ta vara på dem, att göra sakerna inte alla kan. Och jag vill göra de nu. Inte vänta tre år. Samtidigt vill jag ju ha en utbildning och jag vet att det inte finns a chance whatsoever för mig att göra alla de sakerna nu.Tänker att allt kommer sen och det är själviskt att bli frustrerad över det här då det är så jävla obetydligt. Men ändå skönt att skriva ner. Kan bli kul att kolla tillbaks på när jag sitter där 19 år gammal med ett jobb på Ica och en delad andrahandslägenhet lägenhet i Tumba, om jag ens har turen att ha ett jobb och bostad. Då har jag ju alla möjligheter, men som alla andra kommer jag nog inte uttnyttja dom. Men jag hoppas till gud (lol) att det inte kommer bli så, jag hoppas att jag kommer vara modig och kunna bryta upp från sthlm. Men jag fattar också varfö rinte alla gör det. Det är läskigt. Vi får se.
Kommentarer
Trackback
